Ur dagboken den 3 april 2009!
från platsen jag står ser man allt man behöver för att känna lycka.
Solen lyser mig i ryggen, den värmer. Jag står högt upp, nedanför åker bilar och bussar. Bredvid vägen ligger något stillsamt och blått, mörkblått med gröna nyanser. Det kallas vatten. Vackert. För någon som inte visste vad vatten var skulle jag beskriva det som det oändliga mysteriet, något som bär och bevarar mest hemlighetr av oss alla. Jag ser karuseller på andra sidan av vattnet. De är nymålade och lagade. Hela vintern få de vänta. Solen skvallrar om att tiden är knapp, snart är det er tur att göra världen glad. Nu får ni snart vakna ur er dvala, vakna från en lång sömn. Göra er redo att få finnas där för stora och små. Tänk om ni skulle veta hur omtyckta ni är. Karuseller är ett va de finaste ord jag vet. Tänk att en stor järnklump kan göra en dag i maj till den roligaste. Karuseller, vilka ljuvliga döda varelser.
I have no worries no! all togheter it feels easier…
Det är så himla fint med den här känslan jag har nu, som jag haft några dagar och den tycks vara kvar hos mig. En känsla som viskar om att jag har en liten plan med framtiden och att den faktiskt ser otroligt fin ut, rolig och spännande. Jag ska göra allt för att få den att stanna.
Snart ska jag ta tåget till Cecilia och vi ska tydligen motionera. Kommer knappt ihåg hur det går till. Men de ska väl gå bra. Det värsta som kan hända är ju att ja får träningsvärk, typ.
I have no worries no! all togheter it feels easier..
som om din tystnad gör mig fri
en dröm om att vara varsomhelst som inte är här.
eller en längtan om att vara där minnen inte går att minnas.
en gång i tiden hade jag massa fina ord som var fastklistrade i ett tak, mitt tak.
ord om kärlek, om förtjusande saker som kramar och drömmar.
det var som en drömhimmel att somna under, att ligga och tänka på allt och ingen.
I think i might have seen this in a dream stog det på en rad. ja, det var som en dröm.
nästan lika fint som att bli kysst under en stjärnklar himmel en augustinatt. men bara nästan.
Som musiken.
Hjärtslag för dig. I mina ögon var du vacker, vackrast.
Men tänk hur lätt det var för dig, att bli ett monster i mitt hjärta.
Jag önskar att du kunde bli fri, att mitt hjärta släppte ut dig, lät dig bli hela världens monster, bara inte mitt. Aldrig igen. Ibland önskar jag att mina hjärtslag kunde slå inuti dig, så du fick känna hur hårt de slår, hur kroppen blir svag av de hårda slagen, slag av smärta. Du vet, jag har alltid jämfört dig med musiken. Du har varit den finaste hjärtskärande melodin som någonsin spelats. En annan dag någon slags obegriplig rap musik. Förvirrande.
Musiken är tyst, jag tror den är så långt bort den kan komma. Hjärtslag.
Nu lyssnar jag på Amy's song - Joshua Radin.
Ni borde också ta er några minuter och göra detsamma.
Godnatt.
4/11.
I wake up,
it's a bad dream,
no one on my side
I was fighting,
but I just feel too tired
to be fighting.
Guess I'm not the fighting kind.
Wouldn't mind it
if you were by my side,
but you're long gone,
yeah you're long gone now.
en blåsig dag i november.
De vill inte inte vara någon annanstans än just där de är, i varandras närvaro.
Varför måste de springa? Flickan och pojken springer, gömmer sig för något, vet inte vad. Minns inte.
De hinner inte stanna upp och titta på varandra,
hinner inte se hur fina de är för varandra. Stress, allt är stress. Spring för livet.
Vänta, det är livet som jagar.
Närheten försvinner, lämnas någonstans i mitten av den lilla staden som inte längre är så söt. När de stannar upp, andas ut, tittar på varandra ser de inget. svart.
De tindrande ögonen har slocknat och kärlek är ett främmande ord för de båda.
Helt plötsligt försvinner allt runt om, träd hus bilar tanter mataffären med grönt tak, ja allt är som bortblåst. Flickans hand försvinner in i pojken och en känsla av trygghet infinner sig. För att en sekund senare vara historia då en stor svart flygande skepnad kommer och tar pojken ifrån flickan.
Förlåt om ni trodde detta var något värt att läsa, för det är det verkligen inte. Det är bara en mardröm jag drömt sju nätter i rad. Otroligt jobbigt att vakna med en känsla av att vara ensam. En så stark och tryckande känsla att bli lämnad i en trygg situation. Jag vill bara vara drömfri ett tag. För den här drömmen är allt annat än fin.
En dröm om öland är en fin dröm.
jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
Och jag kan inte skilja på om jag vill vara med dig
O jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
O jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
Men du om någn borde förstå att man inte gör såhär emot mig
- Melissa horn. (Cecilia, jag ser fram emot att dela de här med dig).
livrädd för att leva, dödsrädd för att dö.
JAG ÄLSKAR HÖST NÄR DEN ÄR SOM IDAG.
Vandrade runt lite i gamlastan, möte upp hampus. Vi åkte båt till djurgården. promenerade tillbaka till gamlastan och åt lunch i stora knasiga fotöljer. fint.
Kvällen har spenderats i biosalongen. älskar bio. Den här gången blev det allt för min syster, och vilken helt fantastisk film det var. Så innerlig och äkta.
Men så kommer de där känslorna som jag så desperat försöker bli av med. De där känslorna som innebär sjukhus, svåra telefonsamtal, ovisheten av att bara stå och se på. Se på när den man älskar så mycket kämpar för livet och själv stå hjälplös bredvid och det finns inget som kan göra det bättre. Det finns inget du kan göra, pengar, makt, ingenting kan förhindra det som händer. Denna jävla känsla av hjälplöshet. Jag glömmer vissa dagar, lever som att allt är som vanligt, som att livet ditt inte är sårbart. Medan jag andra dagar bara vill skrika, vill slå någon, vill skapa någon slags rättvisa. Jag vill bara att du ska vara frisk. Jag har så svårt att vissa dagar bara acceptera sanningen. Som idag, efter att ha sett den här filmen. Jag är så rädd, livrädd att få fler samtal och sen stå där hjälplös igen. Jag kan inte prata med dig inte med någon, vågar inte, försöker vara stark. För mig eller för dig, ja vet inte, jag försöker bara vara stark. Och här lever jag i någon slags låtsasvärld, för att göra det lätt. Lätt för mig att leva utan att behöva känna. Herregud vad patetiskt, du är så stark och jag är så svag. Du är min hjälte. Alltid.
Jag vet inte varför jag skriver om det, kanske för jag inte kan prata om det. Hittar inga ord för dessa känslor. Jag antar att vara rädd är lättast under tystnad.
när verkligheten rasar. vem är jag då?
Jag, Sara Sofia Lindberg, finns någonstans långt där inne.
Men just nu skulle jag inte ens kalla mig själv människa.
Zandra, min finaste förtjusande bästa vän.
London blir hennes nya adress imorgon och om ca tre veckor hälsar jag på.
Och, du klarar dig så fint. du är starkare än du tror.
och jag skulle ge dig varje tår jag har bara för att du ska få gråta ut allt som gör ont.
hjärta.
(jag skriver mer nån gång, när jag inte jobbar. dvs aldrig. fan)
kärleksbrev. en sån fin ironi.
Igår blev ja bjuden på bio av söta Ida, det blev prinsessa som var en rarfilm.
Sen lite öl på en urmysig liten pub. Hon är den som är närmast fast mest saknad.
Men hon har den där platsen i hjärtat som bara några få kommer åt.
En liten lista kommer här på det finaste just nu:
Fåglar- allt är så fint med fåglar. jag bara tycker att fåglar är fantastiska.
Flamingosar är underbara, och det finns ett ljusspel på lagerhouse.
Det är det som står överst på min önskelista till jul.
Klockor- fina gamla ur. kan ni tänka er något finare. Tid är ju fint på sitt sätt. Och något vackert som visar tiden är ju likt något som är fulländat. Jag har två gamla ur som jag fått i present av mn morbror. De var min morfars far. Den finaste present jag någonsin fått av mi morbror.
Ballonger- Luftballong, det är min flickdröm. Tänk att få åka luftballong över ett sommarstockholm. Det är en dröm i sig att bara se en luftballong. Alla andra små ballonger är också fina. Som på barnkalas. så fint.
Sen finns det ju så otroligt mycket annat som är fint. Som fiskehamnar, sjömän, vår, mössor, pannkakor med hallonsylt, plastrosor, tekoppar, brev. ja, brev är nästan finast.
Jag har en bok med en massa käleksbrev, som aldrig,verkligen aldrig kommer att postas. En gång var det så nära, herregud, så otrolig nära. Det var nog det klokaste beslut jag gjort. Att lämna boken hemma.
Jag fick ett kärleksbrev, en gång för längesen. Det var massa parfym på och pappret var rosa. Det var kärlek när den var som bäst. När man var tolv år. Ironi.
en sommar sol i en höstsjäl.
Jag har ändrat min själ. tagit av klänningen för jeansen. sorgligt?
Inte alls, klänningen kommer vara på hela hösten. hela vintern.
Jag ska stå på flygplatser världen över, i klänning ska jag gå på ett flyg
som tar mig ifrån det där som jag inte orkar bära på.
det som inte väger något men som ändå är så tungt.
om jag tog det med mig skulle det inte märkas på väskans vikt,
det ligger inte i väskan.
det sitter liksom där inne, det hade blivit för tungt för mig att andas om jag tog det med mig.
Jag lämnar det hemma, tar med det fina som inte väger i väskan eller där inne.
Lämnar det för ett tag, få lite ro i en höstsjäl.
Jag ska gå av flyg. Mötas av nya vyer. Se ansikten jag aldrig sett förr.
Ta fotografier på sånt som är fint, på leénden, på hus med stora fönster, på marknader där färgglada koftor säljs.
Svartvit. Jag ska fotografera leénden i svartvit. Inte de färgglada koftorna.
Gå och lyssna på människor som pratar på andra språk än jag. Det ska jag göra.
Sitta med starbuckskaffe och skriva i min bok. Det ser jag fram emot.
Köpa julklappar i oktober, så fint.
Jag har en längtan inom mig efter det som finns så långt borta att cykeln inte klarar av att ta mig dit. Kanske inte bilen heller.
Det kommer bli fint att kliva av ett flyg dagen innan första advent. Samma sara, kanske samma skor. Men med en kamera fylld av leénden tagna i svartvit i en stad som ligger långt borta. New york.
Staden jag så innerligt vill se.
Landet där den fina Elin leker med barn och den så rara Karin spelar boll.
Mor Carina. Vän Zandra.
Båda tar resväskan, packar för två månader i London.
Den första till en liten stad med en park med hjortar. fint.
För att bygga upp en affär och göra den fin. Jag är stolt över dig mamma.
Flyget mot mor går förhoppningsvis i vinter. i december.
Den andra till London city för att hitta en lägenhet och ett jobb.
För att så modigt se hur man lever där. och hon dricker inte kaffe.
För tänk, det finns så mycket som lockar med den där staden.
Flyget mot vännen går den 17 oktober. mitt i hösten.
It's not the place it's the distance
that makes the call. -Tiger lou.
jag vill ha dig nu som jag hade dig förut.
ibland får jag en sån hjärtskärande känsla av hjärtesorg.
Håkan Hellström.
orden räcker inte riktigt till. Det var bland det finaste på länge.
När den magiske göteborgaren berättar att det här blir en av de sista spelningarna tänker jag att det är värt allt att stå och trängas, bli trampad på, smärta i rygg och knä. Ja det var fan värt allt. Hurrican var helt fantastisk, det var känsla utom dess like. Och hela gårdagen gick jag runt och nynade på hurricane, som är skriven till bästa vännen, gittarristen. På drottningatan, mitt i refrängen går hurricane förbi med gittarrist numer två. Sånt är fint.
Att få vara i Göteborg den artonde september, hjälp vad jag vill.
Jag vet att alla tror att, om himlen finns är jag förlorad.
Musiken, det är så jag minns.
Den där låten, det är så jag minns hur det kändes att vara din, hur det kändes att vara helt fantastiskt glad och helt förkrossad, trasig. En låt på radion, en helt vanlig måndags morgon kan få en hel enorm känsla att flytta tillbaka in i kroppen. Låta den röra runt lite för att efter cirka tre minuter senare vara borta. Eller så kommer den på en buss en kväll och just den där låter som är så hjärtskärande fin får tårar, från ingenstans, att börja hitta ur tårkanalen. Jag känner så mycket för musiken. Det är ibland det svåraste att gå igenom, musik som har de obehagliga känslorna. Känslor av ensamhet, av att vara trasig. och jag vågar inte skrika, inte ens prata.
Den här morgonen delade jag med mig av dessa känslorna till emma, sötsaken.
Och hon är ju bara för himla fin, hon kände precis samma som jag, fast min musik är hennes hårspray.
Just den där rosa hårsprayslukten får tillbaka minnen av total dimma. oj så fint.
Emma är nog den mest poetiska lilla vän jag har, fast jag vet inte om hon vet det. Galet fina fotografier tar hon också. Hon ska få lära mig när jag köper en ny kamera.
Du kan fortfarande lösa det här med stil.
och det blir dansgolvet ikväll med. det är fint de!
Det finns en låt som ibland spelas på radion, varje gång den spelas får jag tillbaka ett mine från förr. Det var mörkt, det var musik, det var dans, det var två ungdomar som kysstes.
Jag tror det var snö ute.
håll min hand.
I natt läste jag om sånt jag skrev för länge sen, dikter och tankar om kyssar och problem.
hjälp, du fick aldrig veta hur mycket fjärilar denna flicka med rött hår fick i magen av att titta på något så vackert som du.
En dag ska jag jag berätta, men inte i år. Kanske år 2034.
åh du var fin!
En musiksaga som tar slut, den finaste av sagor!
Läste på ellens fina blogg att Tigerlou sagan är slut, tråkiga nyheter de där!
Idag har jag varit på biblioteket och lånat lite fin läsning till öland. Det känns som att jag kommer överleva i regn också.. Men mest ser jag fram emot att sitta vid fiskehamnen med min dagbok och skriva. Kan inte tänka mig något bätte just nu.
Nu sitter jag med målarboken och målar lite klänningar som jag ska sy när hösten kommer. Sidentygen på hyllan ska bli till drömmar och spetsbanden kommer göra sig fina som rosetter i midjan!
Håkan hellström, så fint bara!
