.

Musiken, det är så jag minns.
Den där låten, det är så jag minns hur det kändes att vara din, hur det kändes att vara helt fantastiskt glad och helt förkrossad, trasig. En låt på radion, en helt vanlig måndags morgon kan få en hel enorm känsla att flytta tillbaka in i kroppen. Låta den röra runt lite för att efter cirka tre minuter senare vara borta. Eller så kommer den på en buss en kväll och just den där låter som är så hjärtskärande fin får tårar, från ingenstans, att börja hitta ur tårkanalen. Jag känner så mycket för musiken. Det är ibland det svåraste att gå igenom, musik som har de obehagliga känslorna. Känslor av ensamhet, av att vara trasig. och jag vågar inte skrika, inte ens prata.

Den här morgonen delade jag med mig av dessa känslorna till emma, sötsaken.
Och hon är ju bara för himla fin, hon kände precis samma som jag, fast min musik är hennes hårspray.
Just den där rosa hårsprayslukten får tillbaka minnen av total dimma. oj så fint.
Emma är nog den mest poetiska lilla vän jag har, fast jag vet inte om hon vet det. Galet fina fotografier tar hon också. Hon ska få lära mig när jag köper en ny kamera.