.

Så här står de i min dagbok som är vit, och har en flicka målad på sig:

från platsen jag står ser man allt man behöver för att känna lycka.

Solen lyser mig i ryggen, den värmer. Jag står högt upp, nedanför åker bilar och bussar. Bredvid vägen ligger något stillsamt och blått, mörkblått med gröna nyanser. Det kallas vatten. Vackert. För någon som inte visste vad vatten var skulle jag beskriva det som det oändliga mysteriet, något som bär och bevarar mest hemlighetr av oss alla. Jag ser karuseller på andra sidan av vattnet. De är nymålade och lagade. Hela vintern få de vänta. Solen skvallrar om att tiden är knapp, snart är det er tur att göra världen glad. Nu får ni snart vakna ur er dvala, vakna från en lång sömn. Göra er redo att få finnas där för stora och små. Tänk om ni skulle veta hur omtyckta ni är. Karuseller är ett va de finaste ord jag vet. Tänk att en stor järnklump kan göra en dag i maj till den roligaste. Karuseller, vilka ljuvliga döda varelser.